bolemacke

        

  Lidingö, Saltsjöbaden, Djursholm. Platser i Stockholmstrakten som luktar klass. Och nu har jag varit där. I Saltsjöbaden. Fina villor, fantastisk natur vid havet, som man kunde ana trots att det var mörkt och massor med snö.

  Vi var på 60-årskalas i Saltsjöbaden. Louise barndomskompis Kerstin fyllde år och firade i Grunewaldvillan. En inte helt vanlig kåk. Inte bara för att konstnären Isaac Grunewald ägt huset.
  Högst upp i tornrummet hade man en magnifik utsikt över Baggensfjärden och Grand Hotell. Det kändes spännande att vistas i tornet där SÄPO brukade hyra in sig för att därifrån bevaka viktiga gäster på hotellet.

  En av gratulanterna berättade att han under sin skoltid skulle klippa gräset vid Grunewaldvillan under "Operation Dagsverke". Då villans "handjagare" till klippningsapparat var så trög valde han att ta tåget hem där han hämtade pappans motorgräsklippare. Han tog den fram och åter på tåget några stationer längs Saltsjöbanan.

  Det var första gången jag åkte Saltsjöbanan. En järnväg som drevs av familjen Wallenberg sedan slutet av 1800-talet.

  Flera av födelsedagsgästerna var gamla skolkamrater från gymnasiet i Blackeberg på 60-talet. Hur fräscha som helst. Men jag var nog den enda debutanten på Saltsjöbanan denna kväll.

 
  
   - Om du är djurgårdare ska du fan inte ha någon kaka!

  Torbjörn Elverheim, Sundsvalls Tidnings timråbevakare besökte skolan när eleverna invigde sitt eget OS. När han skulle fika i personalrummet fick han syn på Tonys DIF-mugg och log igenkännande.
  Han berättade att han var AIK-are från början, i fjorton dagar. När hans mamma tvättade hans AIK-tröja revs den ner från tvättlinan och åts upp av geten.
  Torbjörn bodde i Arlandatrakten och var en trogen gäst på Råsunda. Av olika anledningar blev det "pyamasjackorna" som fick hans sympatier efter getens pojkstreck.

  Någonting sa mig att jag läst eller sett något tidigare där någon skyllde på en get. Att den hade förstört något. Jag frågade förståndiga människor till råds men inte ens rutinerade specialpedagoger och lågstadielärare kunde hjälpa mig. I ett dygn kunde jag inte tänka på annat.
  Då kom jag på att det kanske inte var en get, utan något annat, t ex en åsna eller en bock. En bock!

  Och där, helt plötsligt, i samma lokal som Torbjörn Elverheim satt dagen före kom jag på det. Det var en bock.
  Det var Humle och Dumle från 1959. I avsnittet där kapten Bäckdahl förhör dem på läxan. Rättstavning, räkning och skafferigeografi. Dumle kan inte räkna upp siffrorna från 1-20 och orsaken är att bocken ätit upp räkneboken.

  Kolla själv. Vilken nostalgikick. I blyerts. Lugnt och behärskat. Så här bra barnprogram görs inte idag.

  

  Så invigdes då äntligen OS på riktigt. På fredagskvällen, med personalen på Böleplan och en OS-kommitté bestående av Helena, Jessica, Björn och Erik. Och det behövdes en riktigt brasa för kvällen var polarlik.
  Efter att ha minglat och sjungit nationalsången rusade vi iväg som brunstiga hingstar, mest Jocke, i första grenen nattorientering i Mörka skogen. Tio kändisar skulle kännas igen vid en reflexbricka i ficklampsljus.
  Utan glasögon såg alla likadana ut. Och den enda kändis jag känner igen utan glasögon är Jennifer Aniston, men hon fanns inte med.

  Curlingturneringen kunde genomföras sedan Björn plockat fram "sina stenar". De isstenar hans elever gömde i sin snökoja under elevernas OS på torsdagen.
  Under kvällens after-ski var vi alla vinnare. Jag som bara varit på ett riktigt after-ski på de senaste 30 åren hade glömt själva dresskoden. Självklart skulle man ha klätt sig i ett par säckiga långkalsongar av militärtyp eller något liknande. Men alla släpptes in och kvällen kryddades med "allskrän" och OS-TV. Vi såg lite Sverige slå Vitryssland i ishockey. Men framför allt Anna Haag ta ett OS-silver i skiathlon.

  Snacka om kämpatag. Och plötsligt får jag lite dåligt samvete för att Victoria och jag gav upp i nattorienteringen och struntade i att leta den tionde kändisbilden.
  För tänk om det kanske var Jennifer Aniston? Eller Shania Twain?

  Äh. Det är bara fyra åt till nästa OS.

    

  Jag hör en del som börjar ledsna på snön och vintern.
  Men hur vacker får en vacker vinterdag i Sverige egentligen vara. Sol från en klarblå himmel, några minusgrader och massor av vit ren snö. Och på det, en skidutflykt. Och en ryggsäck, med fika.

  Det har varit några sådana dagar i vinter och med vårvintern som återstår kommer det säkert flera. Ännu skönare. Men får man göra skidutflykten med Maja spelar vädret mindre roll.

  Vi gjorde Borlänge i helgen och hann åka på tur både mot fäboden i Halla på lördagen och Gyllbergen på söndagen.

        

  Men ska sannaingen fram så föredrar jag nog snö i smält form. I så där en +25 grader. Sol och sommar. Och ledigt. Varje dag.
  Och det gör nog Maja också.

  

   

  Visst är det härligt med olikheter. Killar och tjejer menar jag. Att vi är olika. Och tur är väl det.

  Vi skulle starta en studiecirkel i matematik, "Matematikverkstad", Helena och några kamrater till henne.
  Flera av tjejerna hade höga förväntningar på cirkeln och undrade var virket var och var lådorna var vi skulle förvara materialet i. Grabbarna, som inte längre riktigt trodde på tomten, hoppades på gott fika och lite lektionstips.

  Men det var inte det, utan det var när vi skulle enas om vilka datum vi skulle träffas, det inträffade.
  Samtliga tjejer plockade fram sina kalendrar, kontrollerade och noterade. Ingen av killarna hade någon kalender. Och bara satt där. Fånigt leende och undrade vad som pågick.
  Och frågan är: Har killar ett vansinnigt bra kom-ihåg eller gör de som vanligt? Frågar frugan ... 

  När vi gjorde en liten övning med magiska kvadrater var grabbarna mer intresserade av var kapsylerna vi använde kom ifrån för flaska, än själva problemlösningen. Anna-Karin, vår vikarierande cirkelledare var dock nöjd med arbetet och tyckte att vi var den bästa grupp hon någonsin haft. Tror jag?

  Till nästa tillfälle kommer Helena tillbaka. Då gäller det att skärpa till sig. Kanske skulle vi bli smartare om vi kallade oss för typ, Erik "Arkimedes" Söderström, Birgitta "Fibonacci" Lindholm, Anders "Einstein" Skommar,  
Björn "Newton" Jonsson, Rebecca "Euklides" Backlund etc.
  Det finns många namn lediga, t ex Pythagoras, Gauss, Pascal, Kepler och varför inte några svenska tunga namn som Dunkels, Unenge, Undvall, Kilborn, Hultman, Rockström, Malmer eller andra tråkiga läroboksförfattare.

  Själv tar jag tillnamnet "Wigforss", Lars "Wigforss" Maxén, efter en bok i matematikmetodik från 1950. Boken fick jag av Märta Wikner, "superpedagog", speciallärare och speciell person på Böle och Bergeforsens skola en gång när det begav sig. 

  - Vad anser du "Fibonacci"? Sitt inte och mumla "Einstein"! "Newton", låt "Pythagoras" vara ifred!

  Den 4 mars är det dags igen. Kanske med kalender. Och snickarbyxor. 

  Tänk vad lätt det är att komma ifrån sina rutiner. Så lätt det är att falla tillbaka i ett bekvämt beteende.

  Promenerar man alltid till jobbet, spelar det ingen roll om det spöregnar eller är 28 grader kallt. Det fungerar och blir en vana. En god vana.
  Men börjar man ta bilen dröjer det inte många dagar förrän latmasken i en tar befälet. Och man gruvar sig för att börja promenera igen.
  Åker man skidor varje dag och blir tvungen att avstå några dagar eller någon vecka, p g a kyla eller tidsbrist, är det svårt att komma igång igen. Man vet knappt vilka kläder man ska ha på sig.

  Bloggen kom på avvägar i början av februari. Jag tyckte inte att någonting hände, eller inbillade mig att jag hade för mycket att göra. "Vi" renoverade ju toaletten t ex.

  Om det finns någonting som heter "bloggsemester" så är det det jag har tagit. I två veckor. Men jag är säkert inte den förste.

  Nu försöker jag igen. Startar lite lugnt efter bloggsemestern. Och vi får väl se om det händer något.
  Va! Har OS börjat?