bolemacke

Efter en fysisk och mental återhämtning på ett dygn visar sig knät så pass bra att golfspel verkar möjligt. Visserligen kan knät bara böjas framåt-bakåt, som meningen är att det ska fungera. Minsta vridning åt vänster är av det otrevliga slaget.

Min golfsving har dock anpassat sig till de nya förhållandena, så nu ser hela jag ut att vara stelopererad från tå till hjässa. Ingen skön syn men det verkar fungera någorlunda. Och äntligen börjar spelet lossna. Jag börjar närma mig mitt handikapp. Att det behövdes en meniskskada och ett pyrande diskbråck för att hitta timingen var aningen överraskande.

Eller beror det på den publik vi spela inför. Tusentals änder flankerar flera av banorna. Att slå de 130 metrarna över vattnet på hål 6 kräver sin man när hundratals Kalle Anka-kopior på tee försöker överrösta varandra. Vi skrattade själva så tårarna rann.



Efter 4 x 18 hål befinner vi oss hemma i Sörberge några dagar. Vi vilar från golf och kantarellplockning. Kvällen innan vi åkte hem festade vi med grannarna på landet, Geta och Anders, Sture och Gunilla Jonsson. Geta, Ovikens stolthet, en omtänksammare person finns inte. Och vilka bullar hon bakar. Månne kalljästa?
Och tack Anders för golflektionen.