bolemacke

Det sägs att 10 % av alla människor i New York City saknar jobb. Men ser man på alla som utför arbetsuppgifter i denna stora stad, t ex på Madison Square Garden, förundras man ändå över hur många jobb det går att konstruera.
  Det finns folk i uniformer överallt. Bruna uniformer, gröna uniformer, blå uniformer... You name it. Det säljs, det sopas och det pekas. Massor av människor i arbete men antagligen med dåliga löner.
  När man dessutom vet att serveringspersonal inte ens har en grundlön utan måste leva på sina drickspengar blir man villigare att betala dessa. Åtminstone flertalet.
  En tjej vi träffade på en pub berättade att hon klarade sig utmärkt på sina dricks.

  Besöker man Madison Square Garden tre gånger på fem dagar är det något som drar. Det kan vara arenans mångsidighet och historia som attraherar. Eller de stora händelser som visas här dag efter dag.
  För mig blev det konsert med Kiss på lördagen. På tisdagen basket i NBA, New York Knicks mot Philadephia 76-ers. Och på onsdagen hockey i NHL mellan New York Rangers och Los Angeles Kings.
  Tittar man på hockeytabellerna i en amerikansk tidning står det Kings, Red Wings, Rangers o s v. Inte som i Sverige: Detroit, Washington och Pittsburgh.

  Madisom Square Garden är som de själva påstår världens mest kända arena. Hit kommer alla stora artister och här uppträder stora idrottsmän. Dag efter dag. Man fyller arenan utan en enda affisch utanför. Man hinner nog aldrig affischera om eftersom evenemangen avlöser varandra. Inte en Kissinfo. Inte en Rangersinfo om matchen.
Och det är en gåta hur man hinner bygga om arenan från ena dagen till nästa.

  Muhammed Ali boxades här och Frank Sinatra stod på scenen. Om någon vecka ska Bruce Springsteen visa upp sig. Henrik Lundqvist var här idag. Och jag.