Lättare utan motståndarlag . . . 3 oktober
I torsdags var jag på hockey. Med Louise. Bara det en sensation. Men det var gratis. Kommunen bjöd. Skulle jag betalat för att gå på någon match före jul hade jag nog inte valt Södertälje hemma. Jag kan lugnt konstatera att det kan dröja länge innan nästa besök i E.on-arena.
Hemmalaget blixtrade till i några lyckliga sekunder i tredje perioden och vann med 3-1.
Och där kunde bloggen vara slut.
Men när det gick som tyngst funderade jag på varför talangfulla spelare från jordens alla hörn, som tränat så ambitiöst sedan barnsben och som dagligen satsat så oerhört med tid och kraft och hockeygymnasier, TV-puckar m m inte lyckas bättre?
Jo, det finns motståndare som står i vägen. Som tränat lika mycket och som knuffas och oroar. De taktiska dispositioner och kombinationer man tränat på kan falla pladask när motståndarna inte tillåter en att visa vad man kan.
Ibland kan förstås också några i det egna laget av någon anledning sakna den rätta glöden, viljan att göra rätt för sig. Gå för halv maskin. På jobbet.
Jag har gått på högskola och tränat på att vara pedagog. Snart 40 år har jag ägnat åt undervisningens teori och praktik. Och det är precis som en hockeymatch.
I vissa klassrum kan samarbetet lärare-elev i lyckliga stunder kännas som man jobbade mot samma mål och tillhör samma lag. Eleverna (spelarna) peppar varandra och läraren (tränaren) stöttar där det behövs. Kör man fast tar man en timeout (rast), för att sedan attackera problemen på nytt. Tillsammans.
I andra klassrum svarar "spelarna" inte alls på det taktiska upplägget (undervisningen). De bråkar och vissa gör vad de kan för att sabotera arbetsmiljön (spelet). Och det känns som om eleverna betraktar läraren som en motståndare, en fiende, som bara vill jävlas. Och vice versa, läraren betraktar elevernas beteende som ett motståndarlag. Ett lag som inte vill och oroar. Helt enkelt, skär av alla vinklar så inte passningarna når fram.
I bästa fall blir det sarg ut.
I elitserielaget kan man ställa tränare eller spelare åt sidan när de inte fungerar. Det går inte i skolans värld. Alla, trots dålig form och andra problem, måste kämpa på tillsammans. År efter år.
Så det kanske inte är så lika ändå i slutändan. Louise var mest skraj för att få en puck i huvudet där vi satt, precis bakom ena målet på rad 2.
Heja Timrå!
Hemmalaget blixtrade till i några lyckliga sekunder i tredje perioden och vann med 3-1.
Och där kunde bloggen vara slut.
Men när det gick som tyngst funderade jag på varför talangfulla spelare från jordens alla hörn, som tränat så ambitiöst sedan barnsben och som dagligen satsat så oerhört med tid och kraft och hockeygymnasier, TV-puckar m m inte lyckas bättre?
Jo, det finns motståndare som står i vägen. Som tränat lika mycket och som knuffas och oroar. De taktiska dispositioner och kombinationer man tränat på kan falla pladask när motståndarna inte tillåter en att visa vad man kan.
Ibland kan förstås också några i det egna laget av någon anledning sakna den rätta glöden, viljan att göra rätt för sig. Gå för halv maskin. På jobbet.
Jag har gått på högskola och tränat på att vara pedagog. Snart 40 år har jag ägnat åt undervisningens teori och praktik. Och det är precis som en hockeymatch.
I vissa klassrum kan samarbetet lärare-elev i lyckliga stunder kännas som man jobbade mot samma mål och tillhör samma lag. Eleverna (spelarna) peppar varandra och läraren (tränaren) stöttar där det behövs. Kör man fast tar man en timeout (rast), för att sedan attackera problemen på nytt. Tillsammans.
I andra klassrum svarar "spelarna" inte alls på det taktiska upplägget (undervisningen). De bråkar och vissa gör vad de kan för att sabotera arbetsmiljön (spelet). Och det känns som om eleverna betraktar läraren som en motståndare, en fiende, som bara vill jävlas. Och vice versa, läraren betraktar elevernas beteende som ett motståndarlag. Ett lag som inte vill och oroar. Helt enkelt, skär av alla vinklar så inte passningarna når fram.
I bästa fall blir det sarg ut.
I elitserielaget kan man ställa tränare eller spelare åt sidan när de inte fungerar. Det går inte i skolans värld. Alla, trots dålig form och andra problem, måste kämpa på tillsammans. År efter år.
Så det kanske inte är så lika ändå i slutändan. Louise var mest skraj för att få en puck i huvudet där vi satt, precis bakom ena målet på rad 2.
Heja Timrå!
Kommentarer
Trackback
