bolemacke

  Jag läser gärna krönikor i tidningarna. Helst på sportsidan för där känner jag mig mest hemma. Då jag inte läser kvällstidningar har jag inte haft tillfälle att gotta mig åt när Mats Olsson i Expressen och Lasse Anrell i Aftonbladet lagt ut texten. De verkar känna alla och verkar ha varit och är överallt. Det lilla jag sett verkar vara typ kåserikrönika, och de har förmågan att nästan varje dag vara underhållande och intressanta.

  Men min favoritkille heter Johan Esk, sportkrönikör i DN. Han är både vis, initierad och förklarar skeenden i sportvärlden på ett för mig genialt sätt. Och livet blir därefter mycket enklare att leva. För allt går igen.

  Nu senast analyserar han tränarfilosofier, trender och fotbollsspråk.
  Elfsborgs Magnus Haglund, Hammarbys Tony Gustavsson och AIK:s Rikard Norling var alla unga, välutbildade och verbala tränare. Deras fotbollssnack var en blandning av "snömos" och spännande teorier. Spelet var dock fortfarande i "gyttjan". Och två av dem fick sparken.

  Idag verkar det handla mer om verkstad och mindre snack. Mindre hjärna och mer hjärta. Mindre floskler och mer raka rör.

  AIK ska "lira fotboll och vara aggressiva". Och nu leder de allsvenskan.
  Mikael Stahre, AIK-tränaren, lär ha sagt: "Vad har jag att lära de här spelarna?. Ni är bra. Ut och våga. Försök och försök igen". 

  Även om detta inte är hela sanningen så ligger mycket i att inte bli alltför teoretisk.

  Skolan är också trendkänslig. Det viktiga varierar med nya råd (från Skolverket) och nya skolledare. Det finns superpedagoger som kan förklara undervisningens svåra konst med hjälp av allehanda profeter som Piaget, Vygotsky, Freinet, Dewey och Percy Nilegård.
  Sedan finns det pedagoghantverkare som kort och gott konstaterar att kunskap och visdom kommer genom hårt arbete.

  Är det kanske dags för skolan och Challe Berglund att anamma Christer Abrahamssons gamla hockeyfilosofi?
"Vi ska anfalla och skrika som indianer"!