bolemacke

  Sorrento, italiensk restaurang på Mulberry Street, blev vinnare. Det matställe som fick äran att utfodra oss vår sista kväll i New York. Någon fler kväll blir det nog aldrig. Åtminstone inte för mig. Tror jag.
  En härligt saftig lasagne badande i tomatsås. Åtta lager med tunna pastaplattor, där två lager dolde köttfärssås och tre lager dolde ost. Typ kryddad creme fraiche på toppen med något grönt. Vitt vin, espresso och limonchella "on the house".

  Louise gör också en fantastisk lasagne. Men jag glömmer aldrig den lasagne jag åt i en kakelklädd skolmatsal i Zola Predosa utanför Bologna i slutet av 1990-talet.
  Jag, Kerstin Tegeback, Gudrun Lidén och Birgitta Edlund planerade ett skolutbyte på plats. Kerstin och jag hade typ studiedag/föreläsning för italienska lärare med övningar kring lärstilar och tidningsanvändning i skolan.

  Vid ett tillfälle bjöds vi på lunch, jag tror det var i Riales gamla skola. Lasagnen var fantastisk. En fyra cm tjock, en kvadratdecimeter stor bit med riven parmesam ovanpå.
  "Mattanten" frågande om någon ville ha mer, och Birgitta och jag som aldrig smakat något liknande, sa ja.
  Proppmätta fick vi sedan se hur huvudrätten kom in. Det kändes inte bra.

  Det är svårt när olika matkulturer skall mötas. Vid ett tillfälle hämtade Nina Franzén och jag en italiensk skolklass på Arlanda. Det var på kvällen sista april och vi stannade på Älvkarlen för middag.
  Trots våra förklaringar vad de kunde beställa, "tryckte" eleverna på flera knappar. De var vana flera rätter till middag på bordet därhemma.
  Vi lyckades rädda Timrås skolbudget den gången. Men det var ett svettigt jobb.