Rockklubb på 2nd Avenue . . . 15 oktober
Några av oss hade förberett sig minutiöst inför resan. Gått in promenadskorna och läst allehanda turistböcker och tidskrifter.
Vi hade med Christina och Gerd i spetsen jagat musikklubbar i Greenwich Village i flera dagar. Det verkade mest finnas jazz och bluesställen, vilket inte föll flertalet på läppen.
Då hittade Christina i sina gömmor ett klipp från Svenska Dagbladet där de recenserade en klubb, Lit Lounge. Inredningen hade 1800-talsstuk med tegelvalv men musiken var 70- och 80-tal.
Men på adressen 93 Second Avenue hittade vi bara en bar. Men väl inne i lokalen gick en trappa ner i källaren och för 6 dollar löste vi in oss och fick en stämpel på handen.
Louise var stammis på "Bobbadilla" på Svartmannagatan i Gamla Stan för mer än 40 år sedan. Nu var det som om tiden stått stilla fast det var tegel istället för vit rappning på väggarna.
Trots att vi höjde medelåldern dramatiskt var det ingen som tittade snett på oss. Musiken från två olika band var på gränsen till flyglarm. Om vi hade hoppats på att känna igen några låtar från 70-talet kunde vi glömma det. Det verkade som om båda banden ville sticka ut med egen musik de snickrat ihop på lunchen.
Men vi hade i alla fall besökt en rockklubb i New York. Om man nu hade haft en lista att bocka av upplevelser på, började det ordna upp sig. Fullständig skulle den aldrig kunna bli på bara en vecka.
Tio lomhörda timråbor får nu åka hem och lyssna på CD-spelaren istället. I alla fall Peter, som var den enda av oss som köpte musik i CD-format i den stora staden.
Vi hade med Christina och Gerd i spetsen jagat musikklubbar i Greenwich Village i flera dagar. Det verkade mest finnas jazz och bluesställen, vilket inte föll flertalet på läppen.
Då hittade Christina i sina gömmor ett klipp från Svenska Dagbladet där de recenserade en klubb, Lit Lounge. Inredningen hade 1800-talsstuk med tegelvalv men musiken var 70- och 80-tal.
Men på adressen 93 Second Avenue hittade vi bara en bar. Men väl inne i lokalen gick en trappa ner i källaren och för 6 dollar löste vi in oss och fick en stämpel på handen.
Louise var stammis på "Bobbadilla" på Svartmannagatan i Gamla Stan för mer än 40 år sedan. Nu var det som om tiden stått stilla fast det var tegel istället för vit rappning på väggarna.
Trots att vi höjde medelåldern dramatiskt var det ingen som tittade snett på oss. Musiken från två olika band var på gränsen till flyglarm. Om vi hade hoppats på att känna igen några låtar från 70-talet kunde vi glömma det. Det verkade som om båda banden ville sticka ut med egen musik de snickrat ihop på lunchen.
Men vi hade i alla fall besökt en rockklubb i New York. Om man nu hade haft en lista att bocka av upplevelser på, började det ordna upp sig. Fullständig skulle den aldrig kunna bli på bara en vecka.
Tio lomhörda timråbor får nu åka hem och lyssna på CD-spelaren istället. I alla fall Peter, som var den enda av oss som köpte musik i CD-format i den stora staden.
Kommentarer
Trackback
