bolemacke

  De första dagarnas osäkerhet då vi alla gick tillsammans förändrades senare i veckan. Då vi blev tuffare visade vi upp oss i mindre grupper efter intressen. Vissa mera shopping än andra, vissa mera äta än andra och vissa mest för upplevelser.
  Macy´s, världens största varuhus, var alldeles för stort. Och Century 21 vid Ground Zero, som var en blandning av Primark i London och UFF, var alldeles för trångt.
  Det blev några par jeans i en Lewisbutik för att tjäna några hundralappar. Kanske halva priset mot hemma. Och det blev ett par joggingskor för att "tjäna" ytterligare några hundringar.

  Flera upplevde många butiksanställda som ointresserade, ovilliga att ge hjälp. Men det är väl likadant i Sverige.
  Det jag tyckte var konstigt var att många butiksanställda inte hade en susning om att det fanns andra affärer vägg i vägg.
  När Louise och jag besökte en klädaffär vid Union Square frågade vi var den stora sportaffären låg. Den som turistbroschyrerna tipsat om vid samma torg.
  Flera i personalen skakade på huvudet. Då gick vi 30 meter till och där låg den. I tre plan med allt som går att finna inom sportområdet.

  Är staden så stor att man bara orkar bry sig om hur man tar sig till sin arbetsplats och hem? Men det kanske är likadant här. Bäst att kolla vad vi har för butiker i Sörberge. Eller vem som har klassrummet bredvid ...

  I en del butiker och barer, inte bara i Chinatown, var det ibland svårt att kommunisera. Många ägde ju sämre engelska än oss. Och en del gånger verkade de inte vilja förstå.
  Våra bagelbeställningar på ett av våra frukostställen var resa cirkusen. De fattade inte ens bredbydialekten. För Willys "fullcorn" gav personalen huvudbry. Kunde de inte gissa att han ville ha en bagel gjord av "wholewheat" ...