bolemacke

 

  Tänk att man skulle hinna bli 59 år innan man fick njuta sitt livs första borstjsoppa. Med kalops i och creme fraiche. Och en vodkashot som tillbehör.
  Efter det här kan man lugnt dra sig tillbaka. Tack Willy.
  Men liksom god mat och dryck betyder miljö och sällskap egentligen lika mycket som själva maten. 

  Sällskapet har hängt med i över 30 år, det blir man visst aldrig av med. Men krogen, stjärnkrogen "Mapa Vanna" var just en sådan plats där man kände värme trots exklusiv inredning.

  Personalen sjunger för Willy och serverar förrätter, varmrätter och dessert som bara nästan finns i fantasins värld. Krogen tycker om Willy för han betalar hela kalaset och han får lycklig med sig tårtresterna i en påse.
  Och vi hans vänner som följt med på resan till den "Nya Världen" tycker också om honom på hans 60-årsdag. Han bjuder oss alla nio. Tur att han packat ner storbörsen därhemma för det blev nog inte billigt.

     

  Vissa av oss har haft så körigt att de inte hunnit äta lunch utan bara rafsat åt sig en korv i något gathörn. För det finns alldeles för mycket att se, alldeles för många gator att korsa och alldeles för många butiker att genomsöka.
  Ibland känns det dock OK att sätta sig på tunnelbanan och fuska några stationer. Och gud, så behändigt.
  Tunnelbanenätet är fantastiskt och det är nästa ingen väntetid. Och kanske får man prata med någon lösdrivare, snegla på någon stor amerikan eller bara lyssna på T-banerösten som varnar för glappet mellan vagnen och plattformen. 

   Vi köpte alla ett veckokort för 27 dollar för buss och tunnelbana. Det tjänade vi in snabbt.

  "Stand clear of the closing doors, please".