bolemacke

 

Vi kom in. Visserligen måste vi klä av oss ordentligt vid säkerhetskontrollen. Men inga tut. Men om Gerd hade knogjärn i skorna vet jag inte, hon gick i alla fall barfota.
  Men skämselhicka fick vi när en kvinnlig passkontrollant påstod att Gunnels och Willys pass inte dög. Passen skulle gå ut inom sex månader och de var tvungna att skaffa nya innan avresan (!). Om en timme!
  Vi andra hade bytt pass i förtid p g a denna regel vi läst om. Nu var goda råd dyra. Men väl uppe i gaten var det inga problem. Vi var ordentligt skärrade. Alla utom Willy.

  Oroad var jag också för hur vi skulle klara det här med dricksen på 15-20 % som alla visst skulle ha. Spänd också på om vi skulle hitta några av de ställen vi alla fått tips om innan avresan.

  En annan grej tänkte jag egentligen inte berätta, med tanke på medlemsskapet i det manliga nätverket.
  Svärmor, 88 år, använder stödstrumpor. Frun sa att såna måste införskaffas för flygresan. Så skedde också. Effekten av dessa vet jag inget om. Men jag var livrädd för att någon skulle se dessa vid säkerhetskontrollen på Arlanda och skvallra.

  Hotellet Latham på 4 East 28th Street hittades av vår shuttletaxi efter en timmes slalomåkande från Newark. Ett enstjärnigt hotell. Ett kallt rum på femte våningen med OK säng och fräscht badrum. En polack såg till att en kontakt fixades till bordslampan och att klockradion kom på plats. En trasig glödlampa i badrummet orkade vi inte säga till om.
  Här skulle vi ha vårt basläger. Och skulle nu tio envisa, halvglömska 60-åringar från Timrå kunna enas om någonting? Och hur trött skulle man bli av tidsomställningen?

  Det skulle nog visa sig. Om man kunde hålla sig vaken.