bolemacke

  Jag kan allt om hockey. Jag har ju spelat själv. Det handlade om ett par matcher i 13-årsåldern med Hässelby SK i S:t Erikscupen i Stockholm. Det var samma killar jag lirade fotboll med sommartid.
  Jag minns att vi spelade på Östermalms IP och på hemmaplan i Hässelby. Jag spelade back tillsammans med Kenta Andersson och var nog mera ett rundningsmärke än konstruktiv. Några mål eller assist har jag inget minne av. Assist fanns väl inte på den här tiden förresten.
  Däremot åkte jag ut för en armbågstackling. Sedan la jag av.
  Klubban, en tung sak jag knappt orkade lyfta från isen, Sirius Pro Cup, lyckades jag aldrig slå av. Kompisarna hade en Professional. Den var lättare men dyrare.

  Jag minns inte om vi hade någon tränare. Eller ens träning.

  I dagens ishockey pratas det mycket om spelvändningar och mycket trafik framför motståndarmålet. Sånt snack fanns inte på vår tid.

  Hardy Nilsson, djurgårdstränare, förklarar sin syn på hockey i DN inför det framgångsrika genrepet mot Timrå.

  "Förutsättningen för att få till en spelvändning är ju att motståndarna klantar sig. För mig känns det konstigt att att ha en spelidé som bygger på att motståndarna är klantiga.
  Och att slänga in puckarna framför mål bland allt folk. Vad är det för jävla spelidé? Ska målen komma på måfå?"

  Hur det kommer att se ut får vi se. Imorgon startar elitserien.

  På måfå eller med hjälp av egen kreativitet? Heja Timrå!!