Rockstjärna i Rocka = sant . . . 28 september
Apropå inlösta hus på Rockagatan.
Det var en tid då Club Go-Go i källaren på Bergeforsens Folkets Park hyste svenska popstorheter som t ex Hep Stars med Svenne Hedlund och Benny Andersson. "Cadillac" och "Farmer John" ni vet.
Och Isladan var poparena med bl a den brittiska gruppen "Manfred Mann". Och "Jackpots" från Göteborg var förband. Jackpots spelade min musik med stämsång á la "Four Seasons" och "Hollies". De kom aldrig in på 10-i-topp, antagligen för att de mest gjorde covers. Men det gjorde de jäkligt bra. Lyssna på "Tiny Goddess" och min favoritlåt då, "Funny how love can be".
Det var slutet av 60-talet och jag var där.
Glasmästaren Sven Johansson var Timrås svar på Bert Karlsson. Jag tror det var han som tog hit popeliten.
Brevkompisen Gunnel "Nunne" Karlsson bodde längst bort på Rockagatan och hade sångaren i Manfred Mann hemma hos sig vid det stora tillfället. Och jag var vansinnigt avundsjuk.
Mike D´Abo hade just efterträtt fantastiske Paul Jones som sångare i gruppen. De flesta trodde storhetstiden var över men framgångarna bara fortsatte, t ex med "Just like a woman" och "Mighty Quinn".
Smackfestivaler, Lögdörock, Söråkers Folkets Hus, Merlomusik m m i all ära men det är långt kvar till 60-talets besök av de svenska och brittiska supergrupperna.
Tänk att Paul Jones var erbjuden att bli sångare i Rolling Stones innan Mick Jagger blev tillfrågad. Och att "Nunne" Karlsson hade Mike D´Abo hemma i sitt flickrum i Rocka. I alla fall sa hon det till mig.
Det var en tid då Club Go-Go i källaren på Bergeforsens Folkets Park hyste svenska popstorheter som t ex Hep Stars med Svenne Hedlund och Benny Andersson. "Cadillac" och "Farmer John" ni vet.
Och Isladan var poparena med bl a den brittiska gruppen "Manfred Mann". Och "Jackpots" från Göteborg var förband. Jackpots spelade min musik med stämsång á la "Four Seasons" och "Hollies". De kom aldrig in på 10-i-topp, antagligen för att de mest gjorde covers. Men det gjorde de jäkligt bra. Lyssna på "Tiny Goddess" och min favoritlåt då, "Funny how love can be".
Det var slutet av 60-talet och jag var där.
Glasmästaren Sven Johansson var Timrås svar på Bert Karlsson. Jag tror det var han som tog hit popeliten.
Brevkompisen Gunnel "Nunne" Karlsson bodde längst bort på Rockagatan och hade sångaren i Manfred Mann hemma hos sig vid det stora tillfället. Och jag var vansinnigt avundsjuk.
Mike D´Abo hade just efterträtt fantastiske Paul Jones som sångare i gruppen. De flesta trodde storhetstiden var över men framgångarna bara fortsatte, t ex med "Just like a woman" och "Mighty Quinn".
Smackfestivaler, Lögdörock, Söråkers Folkets Hus, Merlomusik m m i all ära men det är långt kvar till 60-talets besök av de svenska och brittiska supergrupperna.
Tänk att Paul Jones var erbjuden att bli sångare i Rolling Stones innan Mick Jagger blev tillfrågad. Och att "Nunne" Karlsson hade Mike D´Abo hemma i sitt flickrum i Rocka. I alla fall sa hon det till mig.
Kommentarer
Trackback
