bolemacke

  Min fru tycker ibland att jag är knäpp. Hon skakar på huvudet när jag sitter och klipper loss frimärken från kuvert som skall kastas. Men det har jag fått med modersmjölken.
  Jag tycker ändå det är smartare än när jag satt på nya Bergeforsbron i mitten av 50-talet och skrev bilnummer. Fast jag kan fortfarande känna pirret när en bil med registreringsnummer på M, I eller O passerade. Att bilar kunde färdas så långt.  
 
  När jag var barn, sådär en 7-10 år, samlade jag på frimärken. Jag hade flera album. När jag var sjuk satt jag och pillade med fastsättare, olika sidor för olika länder.
  Jag fick några tummade märken av morbror Villard och köpte vid något tillfälle några märken, bl a med Adolf Hitler, i en filatelibutik någonstans i Stockholm.



  Men frimärkspysslandet har legat i träda sedan 1960. Jag har dock inte kastat någonting. Kasta grejer är jag dålig på. Och fortfarande, än idag, kastar jag inget brev eller vykort utan att först klippa loss frimärket. Inte ens julfrimärken går fria.

  Varför jag fortsatt samla vet jag inte. Mina barn är då inte det minsta intresserade. Och inget av mina 10 000-tals märken lär vara värd någon förmögenhet, kanske inte ens en krona.

  Det var min syster Gunilla som fick mig intresserad av frimärken och hon lärde mig allt hon kunde. Nåväl, det gick nog ganska fort.
  När hon gick i småskolan frågade fröken i klassen om någon samlade på frimärken. Två pojkar och Gunilla räckte upp handen. Man gjorde så på den tiden.
  Den ena killen hade kanske 700 frimärken, den andre flera tusen.
  Läraren frågade då Gunilla hur många hon hade.
  - Tre, sa hon. Ett från Schweiz.