bolemacke

Att läsa recept är inte min grej.

  När jag fyllde 25 år skulle jag baka bullar. Jag läste fel på gräddningstiden och bullarna blev svarta. I efterhand insåg jag att jag läst tiden för vetelängder.
  Jag har gräddat ugnspannkaka som aldrig koagulerat och jag har gjort chokladkräm för fyra personer som inte ens räckte till familjen i ett dockskåp.

  Exemplen ligger 30 år tillbaka i tiden men har ändå färgat min skepsis för receptskrivare och påverkat mitt intresse för praktisk matlagning och kakbak.
  Det saknas ALLTID något i arbetsgången i receptet som får mig osäker och måste fråga. Det finns alltid något som tas för givet att man känner till.

  OK, det finns kokböcker för barn.

  Nina hade gjort världens äppelpaj på onsdagsfikat och hon lyckades utan rätt glasögon skriva ner receptet utantill. Yes, nu skulle frun överraskas, tänkte jag.

  Då jag scannade texten hade jag i vanlig ordning svårt att följa arbetsgången. Jag tvingas hoppa mellan raderna vilket medför att när pajen väl står i ugnen har jag glömt att kanela och sockra äppelskivorna i botten.  Alltså, ut med pajen och kasta på kanelen och sockret ovanpå underverket. Och pajen hade nu redan från start antagit en gyllenbrun färg.



  Stora uppfinningar görs ofta under krig och ibland av misstag. Genier missar någonting vid tillverkningen och vips, uppstår någonting nytt och fantastiskt, som ingen tänkt på förut.
  Det har hänt förr och kommer att hända igen. Säkert har många nya maträtter och bakverk kommit till av misstag. Hur skulle vi annars fått stifta bekantskap med t ex surströmming och mögelost.

  I alla fall testades äppelpajen i samband med TV-matchen mellan Malta och Sverige. Pajen vann solklart i den konkurrensen.
  Låt vara att den inte såg ut som Ninas superpaj. Men den smakade gott, var särdeles knaprig och bitarna gick faktiskt att få loss, med stämjärn.