bolemacke

  Jag kan som sagt inte kasta saker. Eller rättare sagt jag har väldigt svårt att göra mig av med grejer. Ibland bär jag ut grejer, mest papper, i garaget på väg mot soptunnan, återvinningen eller Erikshjälpen.
  Sedan bär jag in det igen. För att läsa en "sista" gång.

  T ex boken från sommar-OS i Melbourne 1956. Den är alldeles sönderläst, och en riktig nostalgitripp. Vi hade ingen TV 1956 och inte kunde jag väl läsa heller. Eller var kanske OS-boken den första skrift jag ljudade mig igenom. Knappast.

  Läsningen om tävlingarna är en tröst när alla våra stora svenska friidrottare antingen lagt av eller är skadade.

  Tävlingarna blev en hyllning för Ungern med Ungernrevolten i färskt minne. Tre länder vägrade ställa upp och tävla mot invasionslandet Sovjetunionen. Spanien, Schweiz och Holland uteblev.
  Det blev diskussion om att vi skickade för många "blåbär" denna långa väg. Det var illa nog att tävlingarna gick i månadsskiftet november-december. Inte den bästa tiden för svenska idrottsmän.
  Man ifrågasatte också det rätta i att en 10-kampare bara kunde få ett guld medan en frigymnast kunde ta åtta guld(!)

  Våra friidrottare blev för första gången utan medalj på ett OS. Det hade aldrig hänt förut.
  Inte ens när den ensamme svensken Henrik Sjöberg reste till de första Olympiska Spelen i Aten 1896 blev han alldeles lottlös. Efter att ha blivit utslagen i hastighetslöpning, som det hette då, blev han nämligen trea i höjdsprång.
 
  Men förlora inte hoppet. Det kan ju alltid gå sämre.