bolemacke

  Jag är 50-talist. Och i Sundsvalls Tidning läser jag att min generation är den sista som säger neger utan att skämmas. För vi växte upp i ett homogent samhälle med bara etniska svenskar, och det är svårt att lära gamla hundar o s v.
  Vi gillade kola som hette "negerkyssar", vi gjorde "negerbollar" och flickorna hade "negerdockor".  I tobaksaffären på Blackebergs torg köpte vi på högstadiet negerbollar från frysboxen som vi gnagde på håltimmarna. Jättegott!

  I mina kära OS-böcker läser man från 1952 att de längdhoppande amerikanska negrerna Biffle och Gourdine var i särklass. 1956 skrivs om negergiganternas mångkampsduell. 1960 imponeras man av den 20-åriga negerflickan Wilma Rudolph.
  Men en begreppsförändring var på gång, för 1956 använder Glokar Well också orden "de färgade amerikanerna" i samma artikel.

  På 80-talet sjöng vi "I niggerland" ur sångboken "Nu ska vi sjunga" när Johanna skulle sova. Boken var tryckt 1973.
  Louise hittade en lärobok från samma år med samtalsbilder för lekisgrupper. Man tränar orden hög och låg:
  "Mammas sko har hög klack, negern har låg panna". Det finns bara bild på skon.

  Om jag idag gör chokladbollar, gör jag det fortfarande efter ett recept ur mamma Lonnys gröna lilla receptbok. Även på den tiden gav man bakverk och maträtter namn efter den man fått recepten av. Om det var Kajsa Warg eller barndomsvännen Kajsa Bergfors vet jag inte. Men "Kajsas Kulor" håller än idag.

  Tur att det inte var Kajsas make, f d brandchefen i Timrå och mammas kusin, som lämnat receptet. Det låter inte lika mysigt att tugga i sig "Kalles Kulor" till kaffet.