Rapar i luren . . . 24 januari 2010
Jag har tidigare nämnt att Louise och hennes gamla vänner är duktiga på att hålla kontakten. Varför de flesta killar inte har samma engagemang och behov vet jag inte.
Efter 25 års radiotystnad hittade Ove och jag varandra igen. Ett litet brev och vips visste vi att vi mådde bra, våra snart 60 år till trots. En 25-årig sammanfattning utväxlades och allt var som om vi setts gång på gång under de senaste åren.
Har man gått i samma klass i sex år och i samma skola i tolv, har livet gett många beröringspunkter. Samma musikintresse, samma idrottsintresse och spel i samma lag.
Förutom bevarade foton från fritid och skola har vi många minnen av kamrater och händelser. Vi köpte begagnade LP-skivor på Skivbörsen på Kungsholmen och precis som tjejer pratade vi i telefon med varandra. Oavbrutet. Telefonapparaten fanns faktiskt redan på 60-talet.
Jag hade 37 84 71 och Ove hade 37 48 96. Det är mer än 40 år sedan men siffrorna sitter kvar, och får sorteras in under rubriken onödigt vetande. Man måste ha slagit numren otaliga gånger på den ljusgröna kobran, telefonen med sifferskivan på undersidan.
Idag behöver man inte lära sig telefonnumren. De har man ju lagt in på kontaktlistan på mobilen.
Vi pratade så länge att den ena fick vänta i luren medan den andre gick på toaletten. När vi inte hade något mer att säga kunde vi svälja luft och rapa högt i luren och sedan skratta lika ljudligt.
Så roligt hade man på 60-talet när man var 12-årsåldern. Hur gör man idag för att rapa i ett sms?
Efter 25 års radiotystnad hittade Ove och jag varandra igen. Ett litet brev och vips visste vi att vi mådde bra, våra snart 60 år till trots. En 25-årig sammanfattning utväxlades och allt var som om vi setts gång på gång under de senaste åren.
Har man gått i samma klass i sex år och i samma skola i tolv, har livet gett många beröringspunkter. Samma musikintresse, samma idrottsintresse och spel i samma lag.
Förutom bevarade foton från fritid och skola har vi många minnen av kamrater och händelser. Vi köpte begagnade LP-skivor på Skivbörsen på Kungsholmen och precis som tjejer pratade vi i telefon med varandra. Oavbrutet. Telefonapparaten fanns faktiskt redan på 60-talet.
Jag hade 37 84 71 och Ove hade 37 48 96. Det är mer än 40 år sedan men siffrorna sitter kvar, och får sorteras in under rubriken onödigt vetande. Man måste ha slagit numren otaliga gånger på den ljusgröna kobran, telefonen med sifferskivan på undersidan.
Idag behöver man inte lära sig telefonnumren. De har man ju lagt in på kontaktlistan på mobilen.
Vi pratade så länge att den ena fick vänta i luren medan den andre gick på toaletten. När vi inte hade något mer att säga kunde vi svälja luft och rapa högt i luren och sedan skratta lika ljudligt.
Så roligt hade man på 60-talet när man var 12-årsåldern. Hur gör man idag för att rapa i ett sms?
Kommentarer
Trackback
