bolemacke

  Det står i tidningen att Fillanverket vill elda skit för att förse 55 villor med elström och värme. Det är inget nytt. Jag har också eldat skit. Åtminstone försökt.

  Jag jobbade förr mycket med dagstidningen som utgångspunkt i undervisningen. Vid ett tillfälle, på 80- eller 90-talet, uppmärksammade vi något som hänt i Indien.
  På den tiden var det lätt att få material från ambassader och turistbyråer. Jag var ute efter en större bild, modell affisch, på Indira Gandhi. Ambassaden hade tyvärr ingen med erbjöd oss att få låna en målning, ett porträtt.
  Jag tackade nej. Efter några dagar kom ett fotografi av tavlan med posten. Snacka om att bjuda till.



  Vi arbetade med Indien ur olika vinklar, bl a fascinerades eleverna av de heliga korna på gatorna vi såg på film
och vi bestämde oss för att göra som indierna. Vi skulle ordna en häftig indisk brasa. Elda är kul.
 Några killar i klassen cyklade till kohagarna i Vivstavarv och återvände med tre proppfulla plastkassar med torra komockor.

  Vi samlades mitt ute på fotbollsplanen, travade komockorna på scoutvis och tände på. En säkerhetszon med ca två meters radie ritades i sanden. Ingenting hände, så vi hällde på tändvätska. Rikligt. När tändvätskan brunnit ut låg koskiten kvar precis som vi staplat den. Det var lögn i helsike att få den att brinna.

  Vi lärde oss massor om Indien och koskit. Att värmen är en annan och att kossor i Indien och Sverige producerar olika restprodukter.

  Klass 4B deltar i projektet "Post Pals". Nästa vecka ska vi skriva brev till våra brevvänner i just Indien. Undrar om jag ska be dem skicka med lite riktig koskit. Brännbar.
  Det vore något att visa upp.