bolemacke

     
  
  När jag gick på högstadiet, i mitten av 60-talet, köpte jag ofta NME, New Musical Express och Melody Maker. Tidningar som handlade om brittisk popmusik. Jag tränade antagligen min engelska, kollade topplistor och gjorde egna Top 20-listor varje vecka.
  Pärmarna i min skolatlas förgyllde jag med bilder på mina favoritartister. De var många men den sötaste var en ljus, långhårig tjej med oskyldig blick som sjöng "As tears go by" så fint. 
  Marianne Faithfull.

  Med tiden blev hon inte så oskyldig. Träffade stygga pojkar som bl a Mick Jagger och hamnade i knarkträsket.
Men hon har rest sig, kommit tillbaka och gjort fantastiska inspelningar. Rösten är raspigare och sexigare än tonåringens, som t ex i "Broken English" och "The ballad of Lucy Jordan".

  I sommar har hon besökt Stockholm. Marianne Faithfull var min favorit som tonåring. Frida Öhrn, min favorit som 60-plussare.

  Men Maja och hennes reportoar med "Pippivisan", "Köppäbävisan" och "Manboy" är nog ändå mysigast att lyssna till vid middagsbordet under varma sommarkvällar år 2010.