bolemacke

  Att äta är ett äventyr och förenat med livsfara. Både att äta hemmavid, i stugan, och att gå på lokal.

  "Lilla Tyrolen" hämtar sina matgäster med bil. Ja, inte bil riktigt utan ett mellanting mellan minibuss, "militärvalp" och plåtburk.
  Med plats för åtta passagerare klämmer vi in tolv. Rekord enligt chauffören och vi är inga små personer heller några av oss. Tre stycken måste ligga tvärs över resten.
  På lägsta växel och med snökedjor klättrar vi de sista 200 metrarna på lodrät isgata, till den mysiga timmerstugan längst upp i Förbergsbacken, ett snöbollskast nedanför det nya lyxhotellet Copper Hill.
  Taxiresan påminner mig om bilder på fullsatta bussar i Indien och den gamla historien om hur man får in si och så många biafraner i en Folka.

           

  Hemfärden sker vanligtvis på stjärtlapp utför slalombacken. En också nog så äventyrlig färd i den mörka natten. Denna gång hade flera p g a hög ålder tillåtelse att vandra den långa omvägen.

  Vid torsdagskvällens hemmamiddag löste propparna ut när kabeln till rumslampan brann av och lampskärmen gick i tusen bitar. Bara för att tjejerna ville göra lite myspys och leka Tarzan under dukningen.

  Väl framme i restaurangen med livet i behåll får vi lön för mödan. Maten är ljuvlig. Jag äter en förrätt vid namn "Kärlknul", en komposition med tunt älgkött, kantareller, lingon och lök.
  Sedan en rödingstallrik med vitvin, pepparrot, rotselleri och rom. Som dessert, rullrån med hjortron, getost och choklad. Allting supergott, trots att chokladen såg ut som en mördarsnigel.

        

  Hemmakvällens middag som Louise dukade fram var inte mycket sämre. En kryddig fruktsallad, Böles västerbottenslax med pressad mattmarspotatis och chokladmousse.

        

  Och så lite att skölja ned härligheten med. Och sedan lite till.
  Nu blir det fil och flingor i ett helt år. Sen ......