Böcker väcker tankar . . . 24 mars 2010
Att jämföra någonting man läst med någonting man själv upplevt är inte något som händer särskilt ofta. Ens liv är inte så spännande att man kan finna paralleller i media och litteratur.
Men i soffan, när man är lite tussig, hemma från jobbet, tycker man synd om sig själv. Då händer det plötsligt.
I lugnet, mellan hostningarna, ligger jag och läser Henning Mankells "Den orolige mannen". Ninas bok, som jag äntligen tagit mig tid att börja läsa. På sidan 78 besöks Wallander av sin kollega Martinsson.
Martinsson har börjat ifrågasätta sina insatser som polis. Inte så att han var missnöjd med sitt eget arbete, däremot med polisens roll i det som var Sverige av idag. Där avståndet mellan medborgarnas förväntningar och polisens insatser hela tiden tycktes öka.
Nu orkade han inte längre, bara 50 år gammal.
När man efter 35 år i pedagogikens tjänst börjar reagera på att skolmyndigheterna hela tiden lägger på skolan nya och flera arbetsuppgifter, är man då fel ute? Är det konstigt?
Precis som för Martinsson är det inte så att jag är missnöjd med mitt eget arbete som lärare. Vad jag är bekymrad över är att jag numera är stressad och otillfredsställd för att jag inte hinner med allt som myndigheten kräver att jag utför. Allt det nya, och det gamla, på ett godtagbart sätt. Risken finns att många saker bara blir utförda på ytan, för galleriet.
Det är ökningen av lärarnas uppgifter med tonvikt på dokumentation (IUP, skriftliga omdömen, planeringar, måldiskussioner, matristillverkning, nationella prov, åtgärdsprogram etc) som gör att tiden och orken för elevkontakt och för- och efterarbete av lektioner kommer i andra eller tredje hand.
Förtroendetiden har aldrig räckt till förut och gör det ännu mindre nu. Det känns ibland som det är meningen att lärarna ska förvandlas till dokumentationsexperter och tilltänkta forskare istället för i första hand inspiratörer och kunskapsförmedlare.
Och jag börjar mer och mer förstå att Högskolan är "rätt" ute när de utbildar lärare på distans, så högskola och studerande slipper mötas så ofta. Det är läsa själv och forska som gäller. Och taktiken att underlåta att undervisa i metodik på utbildningen för att inte ge kandidaterna någon säkerhet att ha med i ryggsäcken inför praktiken. Att lägga den uppgiften på de lokala handledarna med deras låga ersättning är skrattretande.
Om jag verkar lite gnällig beror det bara på min förkylning. Ingenting annat. Eller ...
Men i soffan, när man är lite tussig, hemma från jobbet, tycker man synd om sig själv. Då händer det plötsligt.
I lugnet, mellan hostningarna, ligger jag och läser Henning Mankells "Den orolige mannen". Ninas bok, som jag äntligen tagit mig tid att börja läsa. På sidan 78 besöks Wallander av sin kollega Martinsson.
Martinsson har börjat ifrågasätta sina insatser som polis. Inte så att han var missnöjd med sitt eget arbete, däremot med polisens roll i det som var Sverige av idag. Där avståndet mellan medborgarnas förväntningar och polisens insatser hela tiden tycktes öka.
Nu orkade han inte längre, bara 50 år gammal.
När man efter 35 år i pedagogikens tjänst börjar reagera på att skolmyndigheterna hela tiden lägger på skolan nya och flera arbetsuppgifter, är man då fel ute? Är det konstigt?
Precis som för Martinsson är det inte så att jag är missnöjd med mitt eget arbete som lärare. Vad jag är bekymrad över är att jag numera är stressad och otillfredsställd för att jag inte hinner med allt som myndigheten kräver att jag utför. Allt det nya, och det gamla, på ett godtagbart sätt. Risken finns att många saker bara blir utförda på ytan, för galleriet.
Det är ökningen av lärarnas uppgifter med tonvikt på dokumentation (IUP, skriftliga omdömen, planeringar, måldiskussioner, matristillverkning, nationella prov, åtgärdsprogram etc) som gör att tiden och orken för elevkontakt och för- och efterarbete av lektioner kommer i andra eller tredje hand.
Förtroendetiden har aldrig räckt till förut och gör det ännu mindre nu. Det känns ibland som det är meningen att lärarna ska förvandlas till dokumentationsexperter och tilltänkta forskare istället för i första hand inspiratörer och kunskapsförmedlare.
Och jag börjar mer och mer förstå att Högskolan är "rätt" ute när de utbildar lärare på distans, så högskola och studerande slipper mötas så ofta. Det är läsa själv och forska som gäller. Och taktiken att underlåta att undervisa i metodik på utbildningen för att inte ge kandidaterna någon säkerhet att ha med i ryggsäcken inför praktiken. Att lägga den uppgiften på de lokala handledarna med deras låga ersättning är skrattretande.
Om jag verkar lite gnällig beror det bara på min förkylning. Ingenting annat. Eller ...
Kommentarer
Postat av: Gunilla Maxén
Det blir nog bra med pension. Skolan är inte som förr.
Trackback
