bolemacke

  Jag är förkyld. Tappade rösten. Men det var min tur nu. Jag har klarat mig länge ändå.
  Några kollegor har intelligenta teorier om varför man drabbas av förkylningar och andra åkommor. 

  Om man nu ändå blir lite tussig är det då någon bra idé att forska om varför? För att undvika att hamna i en liknande situation igen? 
  Ska man sluta besöka affärer och sluta äta? Ska man undvika att jobba och träffa elever? Ska man sluta träffa barn och barnbarn? Ska man sluta umgås med goda vänner och kollegor?

  Man inser snabbt hur orimligt det låter. Nä, bättre då att om man nu ändå blivit sjuk, hoppas på att man smittats  på ett trevligare sätt.
  T ex att man kikat länge på en förkyld Jennifer Aniston i en skvallerblaska, stått bakom någon gracil hes skönhet i kön på Apoteket eller levt lite farligt och varit lite för nära någon intressant person. Eller det finaste av allt. Fått en snorig puss av sitt barnbarn.

  Men liksom några insatta kamrater misstänker jag att orsaken ligger mer på det mentala planet. Vi kallar det "matrisfeber" eller "matrisfrossa". Att det är stressen att aldrig känna sig någorlunda färdig som orsakar en brist på tillfredsställelse som gör att kroppen reagerar.

  Matriser ska vara levande dokument, men måste de leva så övriga delar av arbetet dör? Nu vill vi gå vidare och arbeta utan stress, som var utgångspunkten för vårt arbete för fem år sedan. Det var nu allt skulle lugna ner sig och vi skulle kunna skörda lagrarna.

  Efter en lång arbetsdag plus rättning hemmavid ska jag nu varva ner en stund. Jag kommer att välja något av dessa alternativ. Läsa min bok, titta på hockey, lyssna på en CD med Frida Öhrn eller försöka förbättra vår mål- och bedömningsmatris i svenska?
  Help!