bolemacke

  Jag gillar inte när andra talar om för mig hur jag ska göra, andra, som inte arbetat på samma stadium, i stora grupper med alla de problem som finns samlade där.
  Lika lite kan jag ge mig in i en diskussion om läsinlärning.

  Vi som gick på mellanstadielinjen på Lärarhögskolan fick aldrig lära oss något om läsinlärningens hemligheter. Det jobbet skulle andra sköta om. Men som "lärare 2" kunde man ändå inte undgå diskussionerna, t ex om Lundberg eller LTG.

  Men jag har alltid undrat varför man släpper vidare elever som inte kan läsa.

  Ena dagen läser jag på DN:s ledarsida om den s k "Matteuseffekten", där den som redan har, han ska få, och det i överflöd. Och den som inte har, från honom ska tas också det han har. Skribenten drar paralleller med dyslexi och lässvårigheter.

  "Barn som tidigt upptäcker meningen bakom bokstäverna blir med tiden allt snabbare läsare. Och ju lättare det blir att avkoda texten, desto mer kraft blir över för att analysera innehållet.
  Barn med lässvårigheter riskerar att aldrig komma in i denna positiva spiral. Läsningen blir med tiden istället något alltmer obehagligt."
  Och en dålig självbild kommer som ett brev på posten. Det är därför viktigt att skolan snabbt upptäcker problemen och gör något åt dem."

  Ju längre tid det dröjer innan barnet läser, desto fler förståelseår går förlorade.

  Dagen efter på insändarplats har en lågstadielärare en lösning på hela problematiken.
  Gud, så skönt.