bolemacke

  Det har som sagt varit lite bloggtystnad ett tag. Jag har som flera kollegor den senaste tiden liksom gått lite in i väggen, eller halvväggen, sargen så att säga.

  Det handlar nog om arbetsbördan på jobbet. Kanske inte det jag gör och gjort utan allt jag förväntas göra. De nya arbetsuppgifter och synpunkter som travas ovanpå de redan "fulla hyllorna".

  Nu är det PIM-uppgifter, stundande utvecklingssamtal och teman som ska kilas in i dagliga verksamheten. Tester och bryderier hur en vettig, tydlig och ej för omfattande information ska ske till elever och föräldrar om elevernas pågående kunskapsutveckling. IUP, bedömningsmatriser och skriftliga omdömen ska nyproduceras då inga facit finns.
  Lägg därtill arbetet kring de nya styrdokumenten där allt det "gamla" måste anpassas till de nya kursplanerna med sitt nya och påstått tydliga betygs- och matrissystem. Jo hej du!
  Om det känns tufft? Jo, kanske.

  Sedan får vi höra att eleverna mår dåligt av alla överkrav och att lärarna inte lyssnar och ler. Vem är det egentligen som mest lider av överkraven?
  Att sedan det lokala facket i en undersökning funnit att kommunens äldre lärare lönediskrimineras, anses ha för höga löner helt enkelt. Det har vi redan förstått. När personer som kämpat i kommunens färger i över 35 år de senaste åren knappt kompenserats för inflationen känns det inte riktigt kul. Lätt att hålla sig för skratt är det i alla fall.

  Lägg därtill svälten i Somalia, kattjakten i Kramfors och allt annat elände. Då är det inte undra på att man känner sig som hockeyspelaren som får en våldsam tackling mot huvudet, alternativt att ständigt bära en tegelsten på hjässan. En present från staten och arbetsgivaren.
  Och så ska man hålla fantastiska lektioner också.

  Jag vet att alla vill så väl. Eller ...  Och kanske har jag missuppfattat alltihop.