bolemacke

  Rugbyspelare är inte bara några av världens absolut tuffaste idrottare, de besitter också ett tålamod utöver alla gränser.
  Nya Zeeland vann häromdagen VM på hemmaplan efter en holmgång mot Frankrike. Jag såg lite grand i början av turneringen. På storbild vid frukostbordet på ett Hilton Hotell i London för en månad sedan.

  Johan Croneman i Dagens Nyheter undrar "hur många av oss som under 80 minuter skulle stå ut med att få så mycket smällar, ta emot så många tjyvnyp, utsättas för så många brutala (men sjysta) tacklingar utan att bli helt vansinnigt förbannad? Vem som helst, i vilken annan sport som helst, hade börjat veva hysteriskt efter bara den första lilla sammanstötningen."

  "En lite knuff vid sargen och vilken hockeyspelare som helst börjar gruffa och larva sig. Det pinkas revir i vartenda byte. Det slängs glåpord, klubborna används som tillhyggen och TV-repriserna i slowmotion av de farliga tacklingarna mot huvudet har duggat tätt i höst."

   "I ishockey har man alltid gjort till en dygd att "spela på gränsen". Jag tror hockeyvåldet  speglar en samhällstrend, hänsynslöshet."

  Att visa hänsyn är förlegat och Croneman ger en bild av stockholmstrafiken där det inte behöver ta många sekunder innan man är inblandad i en incident med tutande, gapande, skrikande, frustrerade människor.

  "Nu går vi ut och kör över dom jävlarna!" Det är inget ovanligt eko från omklädningsrummen. Små killar kan det innan de är fyllda åtta.

  Utanför rugbyarenorna är det allmän folkfest. Och någon har myntat:
  "Vad är då skillnaden mellan fotboll och rugby? Jo, fotboll spelas av gentlemän, publiken består av huliganer. Rugby spelas däremot av huliganerna, på läktarna finns bara gentlemän"