bolemacke

  

   Vi tränar i bilen på väg till matchen. Bandy spelas av 11 man och matchtiden är 2 x 45 minuter.
  Man lär sig mycket när man deltar i "Böle-klassikern". Vetgiriga åskådare undrar hur många avbytare som gömmer sig under filtarna i avbytarbåset och Helena upptäcker själv att matchtiden rullar även vid spelavbrott. Hon tackar Gud för att hon inte föddes till bandymålvakt för att tvingas mota bandybollar i 200 km/h. Och vid några tillfällen under matchen ser hon också bollen.

  Andra inteckningen i "Klassikern" är avklarad och antagligen den allra svåraste. Att i 8 minusgrader stå ute i 1,5 timme och försöka få syn på en liten rödrosa plastboll på långt avstånd. Men Ulrica beskriver hur man uppträder som åskådare, jag försöker känna igen gamla böleelever och Helena tjatar om att hon är hungrig och vill ha varmkorv.

  Nina lämnar sent återbud p g a ohälsa och Anders hittar inte sin bandyportfölj. Därför får vi bevaka hans gamla elev André Sjödin-Granzell som extra långhårig sköter sitt backspel till belåtenhet. Ulricas pojk Filip gör fem mål i matchen och imponerar även han.

  Efter 45 minuter och 8-0 till hemmalaget rusar vi till kiosken. Kanske lite onödigt då publiken inte såg ut att vara mer än 20 personer. ST räknade visst till 43 men då räknade man nog spelarna också. Men att dribbla med handskar samtidigt som man betalar, håller i kaffe med ena handen och penslar korven med senap och ketchup med den andra var nog matchens största prestation.

  Selånger-Östersund slutar 15-0 och hemmalaget ligger kvar på en osäker kvalplats i division I Norra. Bortalaget får väl trösta sig så gott de kan under bussresan hem. Men deras målvakt kan ändå vara nöjd. 
  Först släpper han in 15 mål, sedan blir han utsedd till lagets bäste spelare. Ett tecken på att det inte bara beror på en man, målvakten eller pedagogen, om resultatet ska bli bra.

  Nu är det snart dags för korgboll. Ska bara läsa på lite regler först.