bolemacke

   

  Jag var i tidningen igår. Alltså finns jag. Bilden är tagen på 100 meters avstånd, jag är ca 1 cm stor med ett huvud av en knappnåls storlek. Men det är jag, tillsammans med mina bandykamrater på Gärdeläktaren.

  Det blev en påminnelse om att jag inte skrivit på två veckor. Jag brukar skylla på att det inte hänt något speciellt i mitt liv eller att jag inte läst något som engagerat eller gjort mig upprörd. Men inget kan vara mer fel. Kanske har jag bara blivit lat.

  Men jag har ju träffat Maja och Ebba på deras hemmaplan i Borlänge. Åkt skidor med dem i såväl Mellsta som Gyllbergen. En kilometer med Maja och sju meter med Ebba, sammanlagt på två dagar.
  Och hemma har jag åkt skidor nästan varje dag, nu uppåt 15 mil. Söndagens tur från Lögde till Edsåker var nog vinterns läckraste, några minusgrader, klarblå himmel, gnistrande snö och nypreparerade spår. Och färdigskalade apelsiner i klyftor.

  Varit ute och ätit på "7 Kryddor" i Sundsvall med goda vänner och varit bortbjuden på gourmetmiddag med planering, inför en stundande kortresa till främmande land.
  Jag har sett Timrå vinna en hockeymatch på logeplats, blivit klippt och funderat över sportlovet.

  På skolan kretsar det mesta kring terminens nationella prov. Denna vecka ska den muntliga svenskuppgiften klaras av i fem grupper på min lektionsfria tid.
  Veckan avslutas med friluftsdag i Bergeforsen.

  Veckorna går så fruktansvärt fort. Det är nog därför jag inte hinner blogga.
  Imorgon är det studiedag i Tonhallen. Sånt brukar man få kickar av. Frågan är om det blir så denna gång eller om man blir sågad jäms med knäna.