bolemacke

 

  I Lärartidningen läser jag om en lärarutbildare i Kalmar som i 15 år följt ett 90-tal lärare som gick ut 1993.

  De utbildades för en 1-7-skola som inte fanns och fick därmed som klasslärare undervisa i ämnen de inte fått med sig från utbildningen.
  Och det blev ett svettigt jobb.

  Utmaningen att kunna individualisera. ha gedigna ämneskunskaper och att kunna hjälpa elever som behövde stöd var också stor. Och jobbet blev inte lättare.

  Att samtidigt hantera konflikter och disciplinproblem ...  Nu blev det tungt, och här konstaterar de flesta att grundutbildningen borde haft mer att erbjuda för möjligheten att bli en framgångsrik ledare.
  Jobbet blev övermäktigt.

  Men hon påstår också med bestämdhet att det är allt som tillhör kategorin "icke undervisning" som tar kål på läraren. De som valde läraryrket för att de verkligen ville göra skillnad för eleverna, idealisterna, superpedagogerna, därför inte orkar vara kvar i yrket. 

  Hon är ändå optimistisk och tror på legitimationen, introduktionsåret och högre löner som statushöjare. Nu hoppas hon att fortsatta studier av materialet, bl a också ska ge besked om vad det är som gör att somliga jobbar kvar i sin klasslärartjänst i 20 år och tycks trivas med det?
  Är de något i personligheten eller i omgivningen?

  Undrar om någon vill undersöka vad det är för fel på de klasslärare som snart knegat på i 40 år ...

  Att bara presentera 2 av 3 sätt att stava ng-ljudet, skippa division och bara lära ut presens i engelska, kan det fungera som protest för dåliga löner?
  Kanske inte, men en ganska intressant idé.