bolemacke

   

  Jag hade ju bestämt mig. Jag skulle försöka på tyska. Redan på "Tegel", den gamla flygplatsen i Berlin, blev det stopp.

  "Zwei fur 5-Tages", sa jag. Alltså två turistbiljetter för fem dagar. Den gamle biljettförsäljaren såg ut som ett frågetecken. Ändå fanns det bara tre sorters biljetter och jag förstärkte antalet med två fingrar.
  Självförtroendet fick sig ett knäpp på näsan vid första försöket och det blev mest engelska i fortsättningen.

  Jag kämpade dock i tysthet vidare med uttalet mumlande "Friedrich Strasse" och "Französische Strasse" osv för de besvärliga r-en, som tyskar behärskar och Inger Ekman kunde säga i min klass i 9:an. Jag tyckte hon lät så tillgjord men inser nu hur skicklig hon var.

  För övrigt kommer jag inte ihåg så mycket av mina tysklektioner i Blackeberg. Mer än att jag satt vid fönstret bakom Mats Leander och fick viska glosor till honom .

  Att ändå många tyskar klarar engelska är bra gjort. Utländska filmer och TV-serier är dubbade till tyska. Att höra Persbrandt hota busar på tyska lät för löjligt.

  "Friedrich Strasse". Känn på den du!