bolemacke

  Jag läste i DN om att den finska lärarutbildningen var på väg till Sverige. Det vore inte dumt. Läraryrket har hög status i Finland och det är nära tio sökande per plats till utbildningen medan det i Sverige är en. Ingen knivskarp konkurrens precis. Men många förstår varför.

  Som förklaring till Finlands skolframgång brukar anföras att skolorna tidigt ger eleverna särskilt stöd. Då kan man undra hur tidigt.
  På den skola jag jobbar har skolledningen alltid prioriterat specialundervisning i lägre åldrar, varför år 4-6 ofta fått klara sig med smulor. Eller handlar stödet om något annat? Har vi gjort på fel sätt i hela Sverige?

  En tanke jag får ibland är om det i Finland helt enkelt är en fråga om mera sisu, mera go, mera kämpa, mera jävlaranamma från flera håll. Även från brukarna.

  En annan orsak till framgången är att lärarutbildningen i vårt grannland är nära knuten till övningsskolor dit lärarstudenten kan springa ner när som helst.

  Handledarna har en särställning i Finland och de mest välbetalda lärarna som handleder studenter har bättre betalt än professorerna på universiteten.
  I Sverige anser de flesta lärare att handledaruppdraget är oattraktivt, då man inte nog kompenseras för sitt extrauppdrag. Det gör att många erfarna, kvalificerade lärare tackar nej och lärarhögskolorna får svårt att hitta lämpliga praktikplatser.

  Jag förstår var de talar om då jag arbetat som handledare för lärarstudenter sedan början på 80-talet.
  Jag gjorde en uppskattning för 10-15 år sedan när jag haft en hektisk period med många studenter. Om jag inte minns fel slutade ersättningen, då lärarstudenten var på plats, på under en krona i timmen. Och då talar vi brutto.

  Dålig lön och ett handledaruppdrag utan egentlig ersättning. Larvigt!