bolemacke

   

  Efter att intensivt ha gått, åkt tunnelbana, buss, spårvagn och pendeltåg i några dagar tyckte jag att vi hade sett det mesta av Berlin.
  Då firade vi Louise fördelsedag med en lunch i TV-tornet. Hissen tog 40 sekunder upp till den roterande restaurangen på över 200 meters höjd. Tyvärr var inte maten lika famtastisk som vyerna över Berlin. Och nu inser jag att vi bara har skummat stan på ytan.

   

  En annan "toppstuga" vi besökte var den magnifika kupolen ovan riksdagshuset, Bundestag. Där måste vi registrera oss några timmar innan vi fick komma in.
  Och visst var utsikten bra. Men mest enorm var själva konstruktionen i sig, där vi kunde gå runt i en spiral till toppen.  Med en guideröst i örat fick vi politisk historia, Berlins geografi och fakta om Bundestag medan vi gick. Under oss, genom ett glastak kunde vi se ledamöterna i förbundsdagen.
  Om ledamöterna i den tyska riksdagen av någon anledning skulle glömma varför de satt där, kunde de bara vända blickarna uppåt och se de människor som de representerade.

 

   

  En tredje utsikt var från tornet av Französchicher Dom vid Gendarmenplatz. Det var en läskig känsla att kika ner i trapphuset och Philip hade störst besvär. Något halvkrypande lyckades han nästan ta sig fram till räcket.
  Han har säkert redan förträngt upplevelsen, då han hyllar devisen:
"Det man inte minns, har inte hänt".