bolemacke

   

   

  Den tyska skulden för två trista världskrig, nazismens terror, med ett delat land i det "kalla kriget" m m har på många sätt präglat landet.
  Hur Tyskland kunnat resa sig ur ruinerna efter andra världskriget och bli Europas inflytelserikaste land är för mig en gåta.

  Ett led i försoningen är säkert alla iordningsställda minnesplatser, där Holocaust Memorial må vara en av de mäktigaste. Monumentet består av 2 711 stora betongblock av olika höjd på ett område som är bra mycket större än en fotbollsplan. De står i ett radsystem och anläggningen kan föra tankarna till en kyrkogård.
  Såväl monumentet som museet under jord, som berättar om nazisternas förföljelser och judiska familjeöden, måste bara upplevas.

   

  Vi guidas vidare på "Ondskans gata", "Wilhelmstrasse", från vilken Hitlertyskland regerades. Här fanns rikskansliet, högkvarteren för Luftwaffe, Gestapo, SS och många av de andra byggnader som terrorn utgick ifrån. På gamla bilder från "Wilhelm-Platz" ser man hundratusentals människor jubla inför sin Fuhrer efter invasionen av Frankrike 1940.

  Hilton Hotell låg vid tunnelbanestationen "Stadtmitte", strax efter "Mohrenstrasse" efter linje U2. Vi tyckte nog att "Mohrenstrasse" såg lite annorlunda ut än övriga stationer. Den var mörkare och mer diskret. Här fanns inget kakel på väggarna. Väggarna var istället klädda med röd marmor.
  Väl hemma får jag en förklaring i Jan Mosanders bok "Berlin".

  "Den röda marmorn hade tagits ur ruinerna av Hitlers nya rikskansli, den 400 meter långa byggnaden som ritats av Albert Speer. Efter kriget kom området med regeringskvarteren att ingå i det kommunistiska Östberlin. Den nya regimen lät spränga det bombskadade rikskansliet men tog reda på det byggmaterial som gick att använda.
  När stationen renoverades fick den röda marmorn från golvet i rikskansliets mosaiksal bli stationsväggarna på "Mohrenstrasse".

  Marmorn, som speglat blanka naziststövlar under "Tredje Rikets" glansdagar, blev byggstenar i kommunisternas tunnelbana.