bolemacke

   

  Det krävs list när hundra personer ska kliva på en buss gjord för 50. När alla dessutom har resväskor och bussen inte kommer. Då kommer vibbar från tidigare resor och alla börjar vässa sina armbågar.

  Sol och 20-gradig värme hälsar oss välkomna och väskvandringen från tågterminalen i Rom till hotellet var inte alltför lång.

  Jag började rita på en Romkarta var någonstans vi gick och var vi åt. Jag tänkte notera var jag hittade mina favoritställen och vilka ställen som borde undvikas om man av någon anledning skulle återvända.
  Det började bra, till första lunchen. Jag streckade vår promenadväg från hotellet till Fontana di Trevi och L´Archetto, en omtalad spaghettirestaurant med 100 pastasåser.
  Där sitter vi i skuggan i skjortärmarna och om det berodde på den avslutande grappan vet jag inte men sedan blev det inget mer ritat på kartan.
  Dels för att det hela tiden promenerades, dels för att jag inte riktigt vet vilka vägar vi tog. Mat fick vi och många fina ställen besökte vi. Men fråga mig inte var de låg.

  

  Någon har sagt att det är när man går vilse som man finner nya ställen. Ska man då gå efter resehandböcker eller tips från vänner och bekanta när man tar sig an en så gigantisk uppgift som att scanna av Rom på några få lediga dagar?

  Det var mest Kari, Peter och Louise som läste kartan. Jag, Marit och Gerd nöjde oss med att kika, Marit och Gerd på gamla kyrkor och jag efter slanka italienskor.

  Efter Colosseum hade vi för avsikt att följa en blå mindre flod på kartan. Hur vi än kryssade fram hittade vi inte vattnet. Vi funderade på om ån var nedgrävd, den gick ju t o m under Colosseum. Det tar en stund innan vi inser att det är tunnelbanan, Metrons, blå linje.
  Snacka om svajiga orienterare på barnkalas.