bolemacke

  Frun har en förmåga som inte jag har. Ja, hon har förstås flera. Ja, massor. Men en är jag väldigt avundsjuk på. Hon håller kontakten med gamla barndomsvänner, gamla klasskamrater och forna kollegor.

  Det har jag glömt bort eller rättare sagt aldrig kunnat. Men ibland kan jag faktiskt undra vad han eller hon gör idag. Kanske är det ett ålderstecken. Ett ytterligare.

 

  Och när man talar om trollen, vips, så fick jag via bloggen kontakt med skolkamrat från mellanstadiet. En person jag inte sett på 50 år! En person jag bara skulle känt igen om han haft sin vita seglarhatt från skolresan på Gotland 1963.

 

  Arne Lind bodde på Ragundagatan i Vällingby. Gatorna i Vällingby har alla norrlandsnamn.  Jag bodde på Multrågatan en bra bit ifrån. Vi umgicks inte på fritiden vad jag kommer ihåg.

 

  Det var fantastiskt roligt att höra ifrån honom. Och läsa allt vad han varit med om. Om de intressen han odlade som skapade hans framtid inom foto, design och journalistik. För att inte tala om renoveringar av såväl en gammal skuta som ett gammalt torp.

 

  Visst blir man lite avundsjuk på personer som gjort så mycket, besökt så många olika platser och som är duktiga hantverkare. Å andra sidan, det enda jag ville var att spela fotboll och åka till farmor och mormor i Timrå på sommarlovet.

  Att Arne skulle skapa såna olika karriärer kunde jag inte se där på skolresan 1963, även om vi båda hade varsin kamera runt halsen. Att Arne till och med kom ihåg "min" Zeiss Ikon", pappas tyska småbildskamera säger allt om en mästerfotograf i vardande.

 

  Det har dock hänt en del de senaste 50 åren. Men jag är fortfarande lika dålig på att hålla kontakterna med gamla polare.

  Varför kan man bara inte bestämma att man träffas någonstans, kolla läget och ta en öl? Eller två ... Så jäkla svårt borde det inte vara.