bolemacke

 

  I början av 60-talet hade vi en Eddie i vår mellanstadieklass. Det var han som var snabbast ut från klassrummet på rasten. Det gällde att vara först att ta en av "King-rutorna" på skolgården. Det hette dock inte "King" på vår tid, utan något helt annat som man inte får säga idag.  Antagligen var det Eddie, Ove, "Benet" och jag som spelade.

  Annars har jag inte träffat på så många Eddie.

  Nu har en Eddie tagit mig och några av mina vänner upp på Etna, vulkanen på Sicilien. En vandring på norra sidan runt ett antal kratrar upp till ca 2 300 meter. Toppen på 3 330 meter får vara till en annan gång.

  Här upplever vi hisnande scenarier och bevis på mäktiga naturkrafter man inte trodde fanns. Som tjocka, knöliga lakritsmattor, som svarta snölaviner, ligger lavafårorna. De både imponerar och skrämmer oss till ödmjukhet. Det här berget är inte att leka med.

  Men det är mest Marit som tycker att vandringen är otäck.

  Etna-Eddie gjorde sin första färd på Etna när han var 3 år gammal. Numera är Etna hans arbetsplats och han försöker lära oss allt om vulkanens historiska utbrott och lavakvalitet.

 

  Jag blundar och önskar att den svarta lavan från det senaste utbrottet egentligen består av mjuk saltlakrits.

Då känns det tryggare. Och godare.