bolemacke

   Årets skidsemester i Mattmar i början på mars bjöd på vinterns finaste dagar. Rikligt med snö, sol och kallgrader på morgonen. En daglig skiddos på mellan 10 och 20 km möjliggjordes tack  vare gofika och Jäger.

  Klart att milen satte sina spår, bl a i en skadad tumme på Lasse och ett elakt skavsår på Agneta.

   

   Att vädret i fjällen kan ändras snabbt det vet vi om. Men att skidföret på några timmar kan förvandlas från kanonglid till sandpapper var en upplevelse.

  Utförslöporna från vindskyddet fick vi staka nedför och de sex kilometrarna på myren blev en pärs. Bara för lite värme och duggregn.

 

  Men det kan man stå ut med när de fyra dagarna dessförinnan bjudit på kanonföre. Eller berodde problemen på att vi ätit för många grillade korvar, druckit för mycket öl och kaffe?

  Eller känner kroppen på sig att det var sista skidturen den här gången. Eller var man för sliten av all "After ski"?