bolemacke

 

   Det blev aldrig att testa tunnelbanan i Lissabon. Jag tror bara det var Tallqvists som av misstag tog fel pendeltåg och fick ta tunnelbanan sista biten hem.

  Det fräscha pendeltåget förde oss till Cascais denna bastuvarma dag. 31 grader i luften men bara 16 grader i Atlanten. Christina och Gerd stannar på den fina stranden medan de andra flanerar runt bland fiskebåtar, i småbåtshamnen, ett museum och i staden. Trottoarernas stenbeläggning gjorde att den uppfattades som vågig men det var bara en synvilla.

  Vi tar strandpromenaden till Estoril där jag äter en pizza med stenhård botten på en stor restaurang, som också verka fungera som skolmatsal för högstadieelever. När jag står i vattenbrynet och pratar med Gunnel överraskas vi av en våg och Gunnels joggingskor hinner inte undan.

  Väl hemma i Lissabon letar vi efter ett tapasställe, "Pop out", vi läst om någonstans. Trots adressen och frågor till flera närboende går vi bet. Ingen skylt, inte ett spår som kunde likna en restaurang med det namnet.

  Efter idogt letande hittar vi en liten lapp bakom glaset på en dörr. Willy ringde ett nummer han hittade på Google och vi kunde boka bord på något som inte såg ut att finnas.

 

  "Pop out" på Rue de Bica visar ett helt annat ansikte när vi på kvällen kom dit till ett reserverat bord för 10 personer under namnet "Persson". Innan vi högljutt enats om hur tapasbeställningen skulle organiseras hade några redan fått in de första rätterna. Och bakom ryggen på oss skramlade bergbanan på Rue de Bica förbi.

  Fantastisk mat och betjäning. Sardinerna, torsken, "köttbullarna", kryddpaprikorna, choritzon och lokalkorven var rätter som Maxén/Hermansson kunde äta med glädje.

  Kvällen avslutar Gerd och Marit i poolmörkret medan Christina och Anders dricker öl ute i Lissabon-natten.

 

  Vi hade flera av oss läst resemagasin om sevärdheter och fått restaurangtips. Handböckerna visade sig inte riktigt att lita på. Där stod ingenting om vilket humör servitörerna var på.

  En del ställen var omöjligt att upptäcka dagtid. På kvällen slås några oansenliga dörrar upp och där uppenbarar sig världens matställe. Tur för oss att "King-Mobil" Willy Persson fanns att tillgå. Hans inbyggda kompass och sökmotor på mobilen lotsade oss till ställen vi annars inte fått uppleva.